http://sos.photonicsweden.com/Svenska_Optiktermer.pdf

Sedan 1996 presenterar SOS genom sin arbetsgrupp för språkvårdsfrågor (koordinator Sten Walles) en spalt om optiska termers användning och terminologi i Aperturen, en publikation från Acreo AB (tidigare Institutet för Optisk Forskning).


APERTURENS SPRÅKSPALT NR 21, MAJ 2010

I språkspalten oktober 2008 skrev jag, att en senare språkspalt skulle handla om färglärans begrepp och termer. Det visade sig, att detta område var mera invecklat att ge sig på, än jag insåg. Vid Svenska optiktermgruppens möte i oktober 2009 tog vi det befriande beslutet att avstå från all färgterminologi och att bara ta fram en enda sådan termpost för vår ordlista på Svenska optiksällskapets webbplats, nämligen färg.

Beslutet fattades mot bakgrunden, att Byggforskningsrådet under 1995 gav ut tre böcker, vilka innehåller resultatet av nästan 20 års forskning inom färgläran. Den som bläddrar igenom dessa böcker, vilka avslutas med en Färgordlista på 329 uppslagsord, finner att det redan finns en genomtänkt begrepps- och termbild på svenska. Den togs fram genom forskningen inom Stiftelsen Svenskt Färgcentrum under ledning av Anders Hård tillsammans med Gunnar Tonnquist och Lars Sivik.

I en av böckerna, Gunnar Tonnquists Färgsystemanalys, skriver författaren: ”Färgläran är tvärvetenskaplig. Frågan, hur det fysiska föremålet framför oss ger upphov till en sinnesupplevelse, som bl.a. innehåller det vi kallar färg, kan behandlas ur fyra aspekter: fysik, fysiologi, psykologi och psykofysik.” Alltså ett betydligt vidare kunskapsområde än det som Svenska optiksällskapets medlemmar normalt arbetar på. Optiktermgruppen drog slutsatsen, att färgläran ligger utanför dess bevakningsområde.

Hur definierar vi då färg? I vår termpost skriver vi, att färg är ”synförnimmelse av spektralfördelningen hos ljusstrålning från belysning och belysta eller lysande föremål”. I kommentaren hänvisar vi för detaljer till Gunnar Tonnquists bok och till ett prisbelönat examensarbete av Linda Johansson, Färgåtergivning i katalogproduktion, Linköpings universitet 2002.

Låt mig avrunda med att ge en idé om vilka slags termer vi således avstår från att behandla. De ligger inom så vitt skilda områden som perceptionspsykologi, datorteknik, grafisk teknik, material, målning, arkitektur och miljö.

I utomhus- eller inomhusmiljö talar man om varm eller kall belysning, beroende på hur ljuskällans färg påverkar vår känsla av trivsel. Inom urhandeln kallas det självlysande färgämnet på en urtavlas visare och siffror för lysmassa (luminous mass).

Ett färgsystem kan entydigt definieras i en tredimensionell färgrymd (colour space). Den del av färgrymden som kan illustreras med ytfärger kallas färgkropp (colour solid). En teknisk anordning kan producera färger endast inom en viss del av färgrymden, den har ett begränsat färgomfång (colour gamut).

I det inom Svenskt Färgcentrum/Skandinaviska Färginstitutet framtagna NCS-systemet, som sedan 1979 är svensk standard, definieras en färg med de fyra storheterna svarthet (blackness), kulörthet (chromaticness), vithet (whiteness) och kulörton (hue). Summan av svarthet, vithet och kulörthet är alltid 100 procent. Svartheten beskriver förstås, hur pass svart en färg ser ut, medan kulörtheten anger hur pass färgad den är; dessa två jämte vitheten kallas nyans (nuance). Kulörtonen är det som vi i dagligt tal kallar färg, alltså röd, gul, grön, blå med flera. Varje kulörton kan framställas i de olika nyanserna. NCS-systemet har entydiga färgbeteckningar och illustreras med 1950 standardfärgprover i en färgatlas eller en färgprovsamling. Gå till färghandeln och fråga eller besök www.ncscolour.com!

Sten Walles

Till sidans topp


APERTURENS SPRÅKSPALT NR 20, november 2009

Under sina senaste möten har Svenska optiktermgruppen diskuterat termer som förekommer inom ögonoptiken och glasögonoptiken, men som också kan ha en vidare användning inom den avbildande optiken. Flera av dessa termer torde vara bekanta för Aperturens läsare, men vi vill ändå påminna om dem och visa upp något av gruppens arbete under våren.

En grundläggande term är vergens, vilken vi definierar som ’mått på krökningen hos en vågfront’. Motsvarande engelsk term är vergence. Vergensen är ett rent konkret begrepp, nämligen det inverterade värdet av den betraktade sfäriska vågfrontens radie. Vergensen har alltså dimensionen längd-1. Avståndets enhet brukar vara meter, varför vergensens enhet är en inverterad meter, som med ett annat uttryck kallas dioptri, betecknat D. Vergensen har alltså enheten dioptri (med engelsk motsvarighet dioptre).

För att hålla reda på, ifall vågfronten konvergerar eller divergerar i ljusets rörelseriktning, ger man vergensen även ett tecken. En konvergerande vågfront (motsvarande en konvergent strålgång) har positiv vergens, medan en divergerande vågfront (motsvarande en divergent strålgång) har negativ vergens.

Nästa steg är att ta fasta på begrepp som avser linsers inverkan på vergensen. Här är begreppet brytkraft centralt. Vi definierar termen brytkraft som ’förmåga hos en lins eller ett optiskt system att ändra krökningen hos en vågfront’. Motsvarande engelsk term är refractive power eller refractory power.

Det som man brukar kalla en ’positiv lins’ har positiv brytkraft, medan en negativ lins förstås har negativ brytkraft. Uttryckt med en formel kan man skriva att en lins med brännvidden f har brytkraften 1/f. Brytkraften har, liksom vergensen, enheten dioptri. Genom denna begreppsbild blir ju linsformeln väldigt enkel: objektsidans vergens plus linsens brytkraft är lika med bildsidans vergens.

Nu blir det lätt att uttrycka receptet för glasögon. Man behöver bara tänka på att brytkraften för ett närsynt öga behöver försvagas relativt brytkraften för ett normalsynt öga. Ett närsynt öga, som ser skarpt på avståndet 0,5 m framför ögat, och alltså har en brytkraft som är 2 dioptrier för stark, måste förses med ett glasöga med brytkraften –2 dioptrier för att se skarpt på långt håll: summan av ögats avvikande brytkraft och det korrigerande glasögats brytkraft skall vara noll.

Inom ögonoptiken finns behov av korrigering med hjälp av glasögon för flera olika synavstånd. Sådana glasögon, som har flera brytkrafter i skilda delar av synfältet, kallas multifokala synhjälpmedel. (Hit hör dock inte cylindriska och toriska linser, vilka korrigerar för astigmatism.) De multifokala synhjälpmedlen kan utgöras av glasögonlinser, kontaktlinser eller intraokulära linser som är bifokala, trifokala eller progressiva.

Slutligen bör vi även nämna sådana fall där ögonen skelar. Vid skelning kan så kallad prismakorrektion behövas i glasögonen. Måttet för styrkan i en prismakorrektion har enheten prismadioptri (på engelska prism dioptre). En prismadioptri motsvarar 1 centimeters sidledsförskjutning av bilden på 1 meters avstånd. Då är, med andra ord, ljusets avlänkning vid passagen genom prismat 10 milliradianer.

Sten Walles

Till sidans topp


APERTURENS SPRÅKSPALT NR 19, februari 2009

I min förra språkspalt antydde jag att nästa språkspalt utförligare skulle behandla termer rörande intensitet och färg. Men tyvärr hann vi under vårt senaste möte inte fram till dessa. Vi hade fullt upp med andra termer. Så jag får behandla ett annat ämne i den här språkspalten.

I en festskrift, nyligen utgiven av Terminologicentrum TNC till deras vd Anna-Lena Buchers 60-årsdag, har åtskilliga terminologer bidragit med uppsatser som belyser deras område. Låt mig välja ett enda citat ur den innehållsrika texten. I sitt bidrag skriver Lena Jolkkonen vid UNICEF bland annat: ”Den kompetens som är mera specifik för terminologer och som jag personligen värderar högt är kompetensen i kunskapsstrukturering, som utvecklats tack vare flitig användning av begreppsanalysen. En erfaren terminolog skisserar snabbt begreppsdiagram inför sitt inre öga och kan snabbt strukturera ny information och ser sambanden mellan begreppen. – – – Terminologer är ofta duktiga på att skala bort det oväsentliga och ha kvar det väsentliga.”

Citatet ger en mycket klar bild av, vad Svenska optiktermgruppen sysslar med under sina möten. Någon i gruppen lägger fram ett förslag till termpost. Diskussionen om förslaget handlar ofta om hur den aktuella termen kommer in i ett större sammanhang. Vilket är det överordnade begreppet? Vilka sidoordnade och underordnade begrepp finns? Finns det synonymer till termen, som kan tänkas vara att föredra? Vilken onödig information i förslaget kan man ”skala bort”? Här intill ser vi ett exempel från ett av våra möten, där jag har ritat ett strukturdiagram för begreppet förstoringsväxlare.

Vår analys visade, att begreppet förstoringsväxlare närmast kunde indelas i de två kategorierna kontinuerlig respektive stegvis övergång mellan olika förstoringar i ett optiskt system. Den förra innefattar förstås zoomobjektiv och kanske flera, medan den senare omfattar minst två fall, varav ett – nämligen objektivrevolver – var föremål för intresse vid det aktuella mötet. Genom denna struktur kunde vi informera vår terminolog Gunnel Johansson om sakläget, så att hon kunde utöva sin terminologiska specialistkompetens.


Foto: Klaus Biedermann
Mina förslag till termposter för termerna förstoringsväxlare (eng. magnification changer)och objektivrevolver (eng. objective revolver eller lens revolver) blev föremål för en diskussion baserad på strukturdiagrammet. Den ledde dels till en bättre definition på objektivrevolver, där förstoringsväxlare infördes som överordnat begrepp, dels till att viss text fördes över från kommentaren i termposten för förstoringsväxlare till definitionen i termposten för objektivrevolver. Tillsammans med annan information från våra sakkunniga nådde vi fram till en avsevärd förbättring av de ursprungliga termpostförslagen. Så går det till på ett typiskt möte i Svenska optiktermgruppen.
Sten Walles

Till sidans topp


APERTURENS SPRÅKSPALT NR 18, oktober 2008

Svenska optiktermgruppen (f.d. Svenska optiksällskapets arbetsgrupp för språkvårdsfrågor) har diskuterat termer rörande intensitet och färg. Det visade sig att en del engelska termer kan vara vanskliga att översätta till svenska, rent av olämpliga. Vi går därför igenom termerna och tillhörande begrepp, inklusive färglärans begrepp. Låt mig berätta om en del av resultatet – vår utredning pågår fortfarande.

I dagligt tal använder man ju, lite odefinierat, ordet intensitet, när man talar om styrkan hos en ljuskälla som man betraktar. Inom fotometrin har termen ljusstyrka en väldefinierad betydelse, nämligen ’ljusflöde per rymdvinkel i en given riktning’. Den fotometriska storheten ljusstyrka (eng. luminous intensity)mäts i lumen per steradian, eller candela – en av SI-systemets sju grundenheter.

Den ljusupplevelse vi får av en lysande yta bestäms emellertid inte av ljusstyrkan, utan av en storhet som kallas luminans (eng. luminance). Luminansen är också en fotometrisk storhet. Definitionen lyder: ’ljusflöde per area och rymdvinkel i en given riktning’. Luminansen mäts i lumen per kvadratmeter och steradian eller i candela per kvadratmeter.

I dessa två definitioner förkommer storheten ljusflöde (eng. luminous flux), som mäts i enheten lumen. Det är den fotometriska motsvarigheten till den radiometriska storheten strålningseffekt eller strålningsflöde (eng. radiant flux), som mäts i watt och är ett uttryck för den totala effekt som strålas ut inom en bestämd geometri.

Mot den fotometriska storheten luminans svarar den radiometriska storheten radians (eng. radiance), vars definition analogt blir ’strålningseffekt per area och rymdvinkel i en given riktning’. Radiansen mäts förstås i watt per kvadratmeter och steradian.

Kanske borde jag ha börjat med att skriva om radians, som är ett mera generellt begrepp än luminans. Luminansen får man ju fram genom att med synsinnets spektrala känslighetsfördelning vikta radiansens spektrala fördelning – med andra ord den spektrala radiansen – hos en strålkälla och därefter summera den resulterande fördelningen över hela våglängdsområdet.

Eftersom strålningen varierar med våglängden eller frekvensen införs således storheten spektral radians, (eng. spectral radiance), som är radiansens fördelning på våglängds- eller frekvensaxeln. Den kan exempelvis mätas i enheten watt per kvadratmeter och steradian per nanometer eller kanske watt per kvadratmeter och steradian per hertz. Noga taget skulle nog termen hellre kallas spektral radiansfördelning för att tydliggöra att det inte är fråga om radians, utan om fördelning av radians på våglängds- eller frekvensaxeln.

Klaus Biedermann, som tog fram underlaget till optiktermgruppens diskussion, framhöll att det engelska ordet brightness är en i sammanhanget föråldrad synonym till den engelska termen luminance. Vidare används de engelska orden brightness och brilliance ibland felaktigt i stället för den korrekta termen radiance. I en vanlig engelsk-svensk ordbok fann jag brilliance, men inte brightness. Brightness tycks ha en flerfaldig teknisk innebörd, som vi bör utreda mera.

Att så är fallet märks inom färgläran, där vi har träffat på begreppet ljushet (eng. lightness). På engelska skiljer man på lightness, som gäller för en reflekterande yta, och brightness, som gäller för en lysande yta. Vi har definierat ljushet som ’ljusnivå såsom den uppfattas av synsinnet’. Färglärans begrepp, bland andra kulör (eng. hue) och mättnad (eng. saturation), kommer att kräva ytterligare genomgångar, innan vi helt har klarlagt den terminologiska bilden för oss. Inom NCS-systemet (Natural Colour System) talar man exempelvis om svarthet, en egenskap som är rakt motsatt ljusheten: svartheten är noll, när ytans färg har den högsta ljusheten.

Sten Walles

Till sidans topp


APERTURENS SPRÅKSPALT NR 17, januari 2008

Innan jag börjar tala om optiktermer, vill jag berätta att Svenska optiksällskapets arbetsgrupp för språkvårdsfrågor vid sitt senaste möte i oktober 2007 föreslog ett namnbyte. Det i gruppen framdiskuterade, nya namnet Svenska optiktermgruppen fastställdes några dagar senare av SOS ordförande Fredrik Laurell. Genom namnbytet får gruppen en tydligare framtoning i omvärlden. Vårt nya namn är analogt till de redan existerande namnen Svenska datatermgruppen och Svenska biotermgruppen.

Nu till terminologin. Man kan tro att en så enkel och grundläggande term som brytningsindex inte vore så mycket att orda om i optiktermgruppen. Men begreppet är så viktigt, såväl i grundläggande fysik kring optisk vågutbredning som i ingenjörsarbete med avbildande instrument och vågledare, att det måste redas ut ordentligt.

I vår ordlista definierar vi – inte oväntat – brytningsindex som ’kvoten mellan ljushastigheten i vakuum och ljushastigheten i ett annat medium’. De engelska motsvarigheterna till brytningsindex är refractive index eller index of refraction.

För de flesta ingenjörer är det inte praktiskt att arbeta med värden på brytningsindex baserade på ljushastigheten i vakuum. Ett optiskt instrument arbetar vanligen i luft av atmosfärstryck. I ett laboratorium mäts därför oftast ljusbrytningen inte från vakuum, utan från luften i laboratoriet till de optiska materialen. Det behövs alltså ett särskilt begrepp för denna brytning, nämligen relativt brytningsindex, med de engelska motsvarigheterna relative refractive index eller relative index of refraction. Generellt betyder detta begrepp ’kvoten mellan ljushastigheterna i två godtyckliga material’. När en ljusstråle bryts vid gränsytan mellan två material, så är det ju bara kvoten av materialens brytningsindex – och således kvoten mellan ljushastigheterna – som bestämmer relationen mellan infallsvinkel och brytningsvinkel.

För en mättekniker eller optikkonstruktör är det som sagt praktiskt att se luft som det ena av de två materialen. Begreppet relativt brytningsindex brukar då betyda ’kvoten mellan ljushastigheten i luft av normaltryck och normaltemperatur vid en bestämd våglängd och ljushastigheten i linsmaterialen’. Det är sådana värden på brytningsindex som anges i tillverkarnas materialkataloger. I det synliga våglängdsområdet är dessa värden som bekant ca 0,3 promille lägre än motsvarande värden i vakuum.

Vid vågutbredning i en vågledare, vars diameter är av storleksordningen fem à tio gånger våglängden, påverkas ljushastigheten inte bara av brytningsindex i vågledarkanalen, utan även av brytningsindex i det omgivande materialet och av vågledarens tvärsnittsarea och form. För förståelse av den hastighet som den fortskridande vågen får genom vågledaren används då begreppet effektivt brytningsindex, med de engelska motsvarigheterna effective refractive index eller effective index of refraction.

Vågens hastighet är olika för olika utbredningsmoder i vågledaren (med undantag för så kallade degenererade moder), varför man även använder termen modindex, med den engelska motsvarigheten modal index, när man särskilt vill betona detta förhållande. Modindex tycks vara den enda svenska termen, medan den engelska motsvarigheten kan byggas ut till de längre termerna modal refractive index, effective modal refractive index, modal index of refraction eller effective modal index of refraction. Termen modindex behöver enligt experter på området ingen vidare utbyggnad på svenska. Det är självklart att den måste innefatta de bestämningar som ovan getts för termen effektivt brytningsindex.

Termen effektivt brytningsindex används även för att ange ljushastigheten i ett inhomogent material, vilket exempelvis kan bestå av mycket små partiklar eller droppar med olika brytningsindex.

Sten Walles

Till sidans topp


APERTURENS SPRÅKSPALT NR 16, september 2007

För snart ett halvsekel sedan studerade jag klassisk optik. Då fick jag bland mycket annat lära mig innebörden av begreppet gitter. Sedan svävade jag i en lycklig ovetskap om, att begreppets innehåll med tiden har utvidgats. Tack vare diskussionen i vår språkvårdsgrupp under det gångna året vet jag nu bättre.

För det jag vill berätta om i den här spalten kan vi som ett hjälpmedel använda den så kallade begreppspyramiden. Det är en tetraeder, som till exempel visas på TNC:s webbplats under rubriken Om terminologiarbete/Terminologilärans grunder. I toppen av pyramiden står ordet ’begrepp’ och i vart och ett av basens tre hörn står orden ’termer’, ’definition’ respektive ’referenter’. Termen begrepp innefattar alltså de tre delarna i basen. Jag tror att de flesta läsare är bekanta med basens två första delar. Den tredje delen, ’referenter’, betecknar de fysiska föremål som ingår i begreppet, som termerna syftar på och som definitionerna strukturerar och förklarar.

Det som har hänt beträffande begreppet gitter är att referenterna har blivit flera som en följd av den tekniska utvecklingen. Forskarna har trots förändringen ansett att termen gitter är adekvat, eftersom den bevarar andemeningen i referenternas optiska funktion.

Ett diffraktionsgitter delar som bekant upp ljuset i dess olika spektralfärger. Det är gittrets rent mekaniska periodicitet, vars periodvärde i relation till de olika våglängdernas värden medför att ljuset riktas åt skilda håll sedan det passerat gittret. Om gittret är transmitterande eller reflekterande påverkar förstås spridningsvinklarna, men principen är densamma för de bägge fallen. Ordet ’gitter’ betyder ’fint trådnät’. Dess ursprung förlorar sig i fornsvenskans dunkel, kanske finns det ett sammanhang med ordet ’galler’. Hur som helst är det tydligen fråga om en mekanisk periodicitet av ganska påtagligt slag. Periodens storleksordning anpassas till det aktuella våglängdsområdet: en laborant har ristat in inbördes parallella ritsor i en optisk komponent; en kemist har odlat en kristall vars periodicitet är bestämd av de i kristallen ingående jonernas bindningsegenskaper, och så vidare.

Om man nu med hjälp av optisk vågledar- eller fiberteknik kan åstadkomma samma effekt som i ett klassiskt optiskt gitter, varför då inte kalla även den nya anordningen för ett gitter? Sålunda finner vi på engelska termen waveguide grating, på svenska vågledargitter. Vi har definierat ett sådant som en ’komponent där ljusets utbredning sker i en eller flera vågledare vilka genom sin struktur eller brytningsindexvariation ger komponenten våglängdsuppdelande egenskaper’. I vissa typer kan en del av vågledargittret vara uppbyggt av ett flertal intill varandra löpande vågledare med inbördes något skilda egenskaper. Detta är ju ett helt annat slags referent än ett klassiskt gitter, men kallas ändå ’gitter’ på grund av sin gitterliknande optiska funktion.

Vi har vidare delat in begreppet vågledargitter i två underbegrepp, nämligen multivågledargitter (eng. array waveguide grating eller arrayed waveguide grating eller AWG) och braggvågledargitter (eng. Bragg waveguide grating). Det förstnämnda underbegreppet definierar vi som ’vågledargitter där ljuset fortskrider samtidigt i ett flertal intill varandra löpande singelvågledare med stegvist ökande längder, vilket medför att ljuset vid singelvågledarnas utgångar interfererar konstruktivt i olika riktningar beroende på våglängden’. Det sistnämnda underbegreppet definierar vi som ’vågledargitter där gittret utgörs av en longitudinell variation i (effektivt) brytningsindex’. Ett sådant gitter reflekterar ljus vars våglängder bestäms av den longitudinella variationen. En vanlig typ av braggvågledargitter har vi valt att benämna fiberbraggitter eller bara fibergitter (eng. fibre Bragg grating, FBG), vilket definieras som ’braggvågledargitter där vågledaren är en optisk fiber’.

Sten Walles

APERTURENS SPRÅKSPALT NR 15, augusti 2006

I förra språkspalten nämnde jag vår språkvårdsgrupps diskussion av termerna apertur och bländare jämte kombinationer och sammansättningar med dessa termer. I slutet antydde jag att den här språkspalten närmare skulle ta upp termen apertur och dess semantik, det vill säga dess betydelse eller innebörd.

Låt oss börja med definitionen på apertur. Vi har kommit fram till att den bör lyda ’öppning som släpper igenom ljus i ett optiskt system’. Här inleds definitionen med det överordnade begreppet ’öppning’, som då är ett vidare begrepp än ’apertur’. Det betyder att det finns andra öppningar än de som släpper igenom ljus. I en optisk text där det redan är underförstått eller förklarat att ljus skall släppas igenom öppningen, bör man på svenska kunna använda termerna apertur och öppning som synonyma.

På liknande sätt tycks det vara i engelskan. Där kan såväl aperture som opening användas synonymt inom optiken, men opening är förstås ett överordnat begrepp. Och liksom i svenskan tillhör termen opening allmänspråket, medan termen aperture måste anses som teknisk. Exempelvis har jag sett en engelsk beskrivning av ögats optik, där ordet ’opening’ används för att beskriva ögats pupill. ”Next comes the pupil, the opening that lets light enter the eye and ultimately reach the retina.” står det där. För att tillmötesgå de lekmän som försöker förstå synsinnet tycks man på engelska här föredra det allmänspråkliga opening framför det mera tekniska aperture.

Aperturen kan i vissa fall betraktas som en storhet, sammansatt av mätetal och enhet. Sålunda talar man inom astronomin om ett teleskops apertur och anger den i något längdmått. Då syftar man på inträdesöppningens diameter hos teleskopobjektivet, som är en viktig karakteristisk storhet för ett teleskops prestanda. ”Det finns ett stort antal tillverkare av reflektorer för amatören, som erbjuder aperturer från 11 till 60 cm.” står det till exempel på en amatörastronomisk internetsida. Men man kan lika gärna använda storheten öppning: ”Newtonteleskop med 114 mm öppning och 900 mm brännvidd är en klassiker för nybörjare.” står det på en annan internetsida. Likadant är det på engelska: ”The KAO telescope has an opening (aperture) of 36 inches.” står det på en engelsk internetsida. Som vi ser störs inte fackmännen av att enheten för öppningen i princip borde vara ett ytmått. De anger i stället enheten för det karakteristiska längdmåttet, som i dessa tillämpningar är öppningens diameter.

Genom att sätta ett visst, relevant adjektiv framför termen får man en annan typ av storhet: numerisk apertur, på engelska numerical aperture. Här är det visserligen också fråga om en öppning som släpper igenom ljus, men begreppet är ändå annorlunda – det är anpassat till situationen i ett mikroskop. I vår ordlista finner vi en strikt formelmässig definition av numerisk apertur: ’sinus för halva vinkeln på en kon av ljusstrålar från eller till en öppning multiplicerad med brytningsindex i ljuskonens medium’. Som vi förstår av definitionen är storheten numerisk apertur just rent numerisk, till skillnad från storheten apertur i ett teleskop. Begreppet numerisk apertur är viktigt inom mikroskopin, där det även bestämmer upplösningsförmågan. Inom fiberoptiken bestäms den numeriska aperturen hos ett genom fibern passerande strålknippe av gränsvinkeln för totalreflexion av ljus inne i fibern.

Till sist kan vi sätta samman de två termer vi talade om i förra språkspalten och skapa termen aperturbländare. Den definierar vi som ’bländare som bestämmer ett avbildande optiskt systems ljusstyrka’. Genom att i definitionen använda ordet ’ljusstyrka’ framhåller vi aperturens innebörd av ’öppning som bestämmer den mängd av ljus som släpps igenom i det optiska systemet’.

Sten Walles

APERTURENS SPRÅKSPALT NR 14, januari 2006

I år firar Svenska optiksällskapets språkvårdsgrupp 10 årsjubileum. Gruppen hade sitt konstituerande möte på Institutet för optisk forskning den 18 april 1996. Närvarande var Klaus Biedermann (KTH), Magnus Breidne (IOF), Anna-Lena Bucher (TNC), Dietmar Letalick (FOA), Lars Åke Svensson (Certec), Per Söderberg (Sveriges leg Optikers Riksförbund), Sten Walles (CelsiusTech Electronics) och Leif Östlund (Telia Research). Av dessa åtta finns fortfarande fyra kvar i gruppen. Det har alltså förekommit en viss, säkerligen nyttig, omsättning av medverkande personer. Den bör fortsätta, särskilt som ett par av oss sedan länge uppnått pensionsåldern.

Gruppen har sammanträtt tre gånger om året och håller i februari sitt 31:a möte. Tre år efter starten hade jag anledning att göra en uppskattning av vår årliga arbetsinsats. Den bedömdes – kanske i överkant – vara ca 300 timmar för hela gruppen. Insatsen var nog större i början än den är nu, så jag bedömer att vi till i dag har lagt ner ca 1 500 timmar på optisk språkvård. Vad har vi fått för dessa timmar? En ordlista med ca 175 termposter och över 300 hänvisningsposter, förhoppningsvis till gagn för många forskare, lärare, ingenjörer och marknadsförare inom svensk optik. Gå till ordlistan!

Inom Svenska optiksällskapets språkvårdsgrupp får vi ofta anledning att tänka över vad termer egentligen betyder. Läran om ordens betydelse kallas med ett lärt ord för semantik. Semantiska skillnader mellan språken krånglar till vårt arbete med optiktermer. Man börjar också undra, om alla svenska optiker menar samma sak med en svensk optikterm.

Som exempel på detta väljer jag en diskussion som pågått i språkvårdsgruppen det senaste året. Den har handlat om termerna apertur och bländare jämte kombinationer och sammansättningar med dessa termer. När diskussionen började hade vi i vår ordlista en termpost för bländare men ingen termpost för apertur. Vi hade också termposter för sammansättningarna aperturbländare och fältbländare och för kombinationen numerisk apertur. Slutligen hade vi en del liknande termer i vår lista över ännu obearbetade termer.

Nu kommer jag till semantiken. Vi har skrivit att den engelska motsvarigheten till bländare är stop. Således heter aperturbländare aperture stop och fältbländare field stop. Dessa översättningar är alldeles riktiga. Men när man läser noga i bokhyllans eller Internets ordböcker, så finner man att den engelska begreppsvärlden är annorlunda än den svenska.

Den engelska termen diaphragm syftar bl.a. på bländaren som mekanisk anordning, dvs. ’skiva genomborrad med ett cirkulärt hål’. Termen stop syftar direkt på själva hålet som bestämmer den optiska strålgångens diameter. Detta framgår tydligt i Encyclopedia Britannica, där det bland annat står: ”The hole in the mount or diaphragm that limits the size of the aperture is called an aperture stop.” och ”To ‘stop down’ or ‘close down one stop’ is to set the diaphragm control at the next smaller marked stop”.

Samtal med min amerikanske kontaktman och studium av Photonics Dictionary på Internet visar emellertid att stop kan ha samma innebörd som diaphragm, dvs. att det syftar på den mekaniska anordningen. Här tycks en semantisk oklarhet föreligga i engelskan. Den som träffar på ordet stop i en engelsk optiktext bör alltså fråga sig vilken innebörd som är mest adekvat – ’hålet i bländaren’ eller bara ’bländaren’.

Sist en kort avslutning om termen apertur. Den har den engelska motsvarigheten aperture och betyder ’öppning som släpper igenom ljus i ett optiskt system’. Det finns mer att säga om begreppet ’apertur’ och dess semantik, vilket nog kräver en egen språkspalt.

Sten Walles

APERTURENS SPRÅKSPALT NR 13, oktober 2005

Vad är det för skillnad på ströljus och spritt ljus? Man kunde tycka att dessa två termer borde betyda ungefär samma sak. På engelska finns motsvarigheterna stray light och scattered light. Svenska optiksällskapets språkvårdsgrupp har konsulterat flera experter och även letat på Internet. Den bild som framtonar är att ströljus är ett störande fenomen, medan spritt ljus betraktas som ett grundläggande fysikaliskt fenomen vars eventuellt störande inverkan är en bisak. Spritt ljus kan rent av vara önskvärt.

Begreppet ströljus används framför allt i samband med optiska system som har högt ställda krav på kontrast. Det gäller oftast avbildande system (linser, speglar och objektiv), men ströljus kan också leda till brist på spektral renhet i diffraktionsbaserade system (gitter, monokromatorer och spektrometrar). Vi definierar ströljus som ’ljus som inte hör till den avsedda strålgången i ett avbildande eller diffraktionsbaserat optiskt system’.

I ett idealt optiskt system finns inget ströljus. Ströljus orsakas av diverse ofullkomligheter i systemet. De medför att önskat ljus sprids bort från, och att oönskat ljus sprids in i, den avsedda strålgången.

Exempel på ofullkomligheter är ojämnheter (repor, prickar, ytstruktur från polering) hos optiska material eller ytor, och partikel- eller droppbeläggning på sådana ytor. Restreflexer från antireflexbelagda ytor är ett annat exempel. För diffraktionsbaserade system, som skall separera olika våglängder med hög upplösning, är avvikelser i gittrets periodiska mönster en vanlig orsak till uppkomst av ströljus.

Exempel på ströljus från mekaniska delar i det optiska systemet är inspridning av omgivningsljus mot linsfattningar, bländarkanter, innerväggar eller motljusskydd.

Effekterna av ströljus kan se olika ut och benämns slöja (eng. veiling glare), ljusfläck (eng. flare) eller spökbild (eng. ghost image eller ghost). I diffraktionsbaserade system används termen spöke (eng. ghost), som betyder ’spektrallinje som är förskjuten i förhållande till det kalibrerade läget på grund av felaktig periodicitet i en del av gittret’.

Spritt ljus definierar vi som ’ljus vars utbredning har påverkats av oordnade partiklar eller av en ojämn materialstruktur eller yta’. Det är viktigt att betona oordningen: spridningen skall vara slumpmässig. Här dyker det upp termer som är kända från teorin för ljusspridning mot partiklar: Rayleighspridning och Miespridning. Exempel på så kallad icke-linjär spridning är Ramanspridning och Brillouinspridning.

Spritt ljus uppstår också vid diffus reflexion mot en yta eller diffus transmission genom en yta. Dessa typer av spridning uppstår om ytprofilen är tillräckligt ojämn jämfört med det spridda ljusets våglängd. Ljus kan även spridas av strukturer med varierande brytningsindex i en volym – som i en starkt turbulent blandning av varm och kall gas.

Inom fotometrin kallas en diffust reflekterande yta för helmatt yta – ibland även Lambertreflektor. Motsatsen är helblank yta – en yta som fysiker kallar spekulärt reflekterande (dvs. spegelreflekterande) yta (eng. specularly reflecting surface). Motsvarande engelska fotometriska termer är matt respektive glossy surface. Som mellanfall finns halvmatt (eng. semi-matt) yta.

När ljusspridning mot papper studeras, behöver man skilja på de två fenomenen ytspridning (eng. surface scattering), det vill säga diffus reflexion mot pappersytan, och volymspridning (eng. bulk eller volume scattering). Det senare innebär att en del av ljuset tränger ner ett stycke i pappersmaterialet och därifrån sprids tillbaka ut genom ytan.

Sten Walles

APERTURENS SPRÅKSPALT NR 12, januari 2005

I den här språkspalten tänkte jag fokusera på brännvidd. Som bekant kunde redan de gamla egyptierna tillverka brännglas i form av linser med minst en konvex yta. En liten bild av solen skapades i brännglasets fokus. Det latinska ordet focus betyder bl.a. ’eldstad’ eller ’härd’, alltså något varmt. Avståndet från linsen till dess fokus – där brännglasets verkan är starkast – kallas därför på svenska brännvidd, på tyska Brennweite. Den engelska motsvarigheten focal length syftar förstås direkt på det latinska ordet.

Så länge man bara håller sig till tunna linser och strålknippen nära linsens optiska axel, så är begreppsbilden enkel. Men när man kommer över på tjocka linser eller sammansatta system, som ska uppfylla specifikationskrav av olika slag, så blir begreppsbilden mera komplex. Avståndet från ett linssystems sista yta till dess fokalplan, där solbilden ligger, är då vanligen kortare än brännvidden. På engelska kallas detta avstånd för back focal length. På svenska kallar vi samma avstånd för snittvidd, inlånat från motsvarande tyska term, som är Schnittweite.

För ett sammansatt linssystem får brännvidden en mera abstrakt betydelse än för en tunn enkellins. Brännvidden är då den skallängd, med vilken man räknar om ett avlägset föremåls synvinkel framför systemet till föremålsbildens storlek i fokalplanet bakom systemet. Ett fotografiskt objektiv med brännvidd 50 mm avbildar således ett avlägset föremål som upptar en synvinkel på exempelvis 0,01 radianer med en storlek i bilden på 0,5 mm.

Brännvidden hos ett sammansatt system kallas på engelska ofta för effective focal length. Den bästa svenska motsvarigheten torde vara systembrännvidd. Inom astronomin kan ett teleskops systembrännvidd uttryckas som huvudobjektivets brännvidd, multiplicerad med efterföljande optiksystems förstoring. Här visar den svenska termen direkt att det är fråga om brännvidden för ett helt system av linser. Den närmaste motsvarigheten till ordet effective, som väl i det här fallet är faktisk eller verklig, tycks på svenska inte passa så bra ihop med just brännvidd. Denna är väl alltid faktisk eller verklig, oberoende av antalet linskomponenter! Uttrycket effective focal length tycks vara en svårforcerad terminologisk terräng av olika innebörder. Min amerikanske kontakt skriver: ”If you would like to have a view of chaos, log onto www.google.com and search on Effective Focal Length!!!!”

Begreppet effective focal length används även vid elektroniska kameror. Trots att kameraobjektivet rent optiskt har en brännvidd (focal length) av till exempel 50 mm, så talar man om en ’effective focal length of scan’ av 60 mm, ifall elektroniken i varje dimension bara skannar av 5/6 av det fulla diabildsformatet, som ju är 24 mm × 36 mm. När bilden sedan förstoras faktorn 6/5 till normalt diabildsformat, så förefaller ju brännvidden vara 60 mm, något som benämns ”the multiplier effect”.

I en ordlista på Internet (U.S. Military Glossary) knäsätter man de tre begreppen nominal focal length, equivalent focal length och calibrated focal length med hänvisning till det amerikanska försvarsdepartementet och Nato. Dessa begrepp tycks på ett undantag när inte ha några svenska motsvarigheter. Nominal focal length är ett approximativt, avrundat standardvärde som används för klassificering av optiska system. Equivalent focal length är avståndet från systemets bakre nodpunkt till det bildplan som har den bästa skärpan i ett genomsnitt taget över hela bilden. Calibrated focal length är ett från equivalent focal length något avvikande värde, sådant att positiva distorsioner i vissa delar av bildplanet blir lika stora som negativa distorsioner i andra delar av bildplanet. Man gör en kalibrering av en kamera för spaning eller kartfotografering (camera calibration), som tillåter noggrann uppmätning av terrängpunkternas verkliga lägen. Calibrated focal length har (för system som fokuserats på oändligt objektavstånd) den svenska motsvarigheten kamerakonstant.

Sten Walles

APERTURENS SPRÅKSPALT NR 11, februari 2004

Svenska optiksällskapets språkvårdsgrupp söker som bekant svenska motsvarigheter till engelska termer inom optiken. Sökning i engelsk-svenska ordböcker är ofta en lämplig väg, men inte alltid. Att det kan finnas undantag vill jag illustrera i den här språkspalten. Det gäller den engelska termen entanglement, som fått den svenska motsvarigheten sammanflätning.

Sammanflätning är ett begrepp inom kvantmekaniken. Det innebär enligt vår definition ”kvantmekanisk koppling mellan två eller flera delsystem (t.ex. olika partiklar) sådan att det sammansatta systemets tillstånd inte kan beskrivas som sammansatt av tillstånd för respektive delsystem, varför systemet måste behandlas som en enhet”. Att vi optiker intresserar oss för detta beror på att det bland annat finns sammanflätat ljus och sammanflätade fotoner, på engelska entangled light respektive entangled photons. En anordning som byggts för att i ett experiment skapa sammanflätning kan kallas sammanflätare, efter det engelska entangler.

Lyckligtvis kunde vi konsultera en mycket kunnig expert, nämligen professor Bengt Nagel vid KTH Fysik. Förutom att ge information om fenomenets fysikaliska detaljer – som vi hade glädje av när vi skulle definiera termen – så kunde han upplysa oss om termens språkliga ursprung. Det var den kände österrikiske fysikern Erwin Schrödinger, som 1935 skapade begreppet. Han myntade förstås termen på tyska, och kallade den Verschränkung.

Nu kommer jag till det ovanliga: Man bör tydligen i detta fall konsultera en tysk-svensk ordbok för att finna en god svensk motsvarighet till den engelska termen! Att gå till en engelsk-svensk ordbok kan leda fel.

I mitt tysk-svenska lexikon kan jag läsa, att verschränken betyder lägga i kors, men även sammanslingra, sammanfläta och fläta i vartannat. Mitt svensk-tyska lexikon ger även ett roligt exempel: ’lägga armarna i kors över bröstet’ heter ’die Arme über die Brust verschränken’. Man kommer vidare att tänka på det svenska ordet ’inskränka’, det vill säga ’innesluta med stängsel’. Det sammanhörande ordet ’skrank’ betyder enligt Svenska Akademiens ordbok ”(vanligen såsom ett gallerverk, stundom flyttbar) skiljevägg” med mera. Ett galler kan ju faktiskt vara sammanflätat, precis som armarna är sammanflätade över bröstet. Bengt Nagel nämnde att han sett ordet illustrerat i en gammal bildordbok med den överkorsning mellan två vinkelräta band som förekommer till exempel i en flätad sits på en stol.

I en engelsk-svensk ordbok står det att entanglement kan betyda intrasslande, tilltrasslande, trassel, härva, komplikation, hinder eller snara. Motsvarande verb är entangle som översätts med trassla in, snärja in, trassla ihop, krångla till eller trassla till. Som vi ser avviker det engelska betydelsefältet från det tyska. Ordet entanglement tycks kunna stå för ett mera oordnat tillstånd än ordet Verschränkung gör.

När vi därför bestämde oss för att rekommendera den svenska termen sammanflätning valde vi att i termen illustrera en ordnad, sammanflätad situation hellre än en tillkrånglad eller sammantrasslad situation. Man kan nog säga att vi på så vis gjorde termen genomsynlig – ett inom terminologin använt begrepp som innebär att termen tydligt visar sin innebörd. Glädjande nog kunde vi därmed ansluta oss till det språkbruk som professor Carl Nordling för åtskilliga år sedan föreslog Nobelkommittén och som även knäsattes inom Kungl. Vetenskapsakademien.

Sten Walles

APERTURENS SPRÅKSPALT NR 10, juni 2003

Fotonik definieras som ”vetenskap och teknik som behandlar generering, styrning och detektering av ljus med tillämpningar inom informations- och mätteknik”. Det är ju en teknik på frammarsch. Svenska Optiksällskapets arbetsgrupp för språkvårdsfrågor har därför sedan länge ägnat tid åt termer inom fotoniken. Senast har vi för vår ordlista tagit fram termposter, där ordledet foton– ingår – och därvid tacksamt anlitat expertstöd från professor C-G. Ribbing vid Uppsala universitet. Det visar sig att språkbruket i engelskan skiljer sig från ett språkbruk som förefaller naturligt i svenskan. Därför tänker jag ägna denna språkspalt åt termer som innehåller ordledet foton-.

Låt oss börja med termen foton, som på engelska har motsvarigheten photon. Denna term vållar inga problem vid översättningar från engelska till svenska. Lika lätt översätts den engelska termen photonics till svenska fotonik.

Det engelska adjektivet photonic motsvaras formellt av det svenska adjektivet fotonisk. Men på engelska använder man photonic annorlunda än man på svenska bör använda fotonisk. I svenskan uppfattar vi adjektivet som närmast förbundet med substantivet fotonik, liksom vi uppfattar adjektivet elektronisk som förbundet med substantivet elektronik. I engelskan förbinder man adjektivet photonic såväl med substantivet photonics som med substantivet photon. Därför måste vi bredda vår analys.

Två exempel får illustrera skillnaden mellan språken. För den engelska termen photonic circuit kan man tänka sig en svensk term fotonisk krets (= krets som bygger på tekniken fotonik). Det är en analogi till svenska elektronisk krets, som ju har den engelska motsvarigheten electronic circuit. Men medan man på engelska vanligen talar om photonic crystal, som är en struktur för att påverka fotoners gång i ett material (en klarare definition ges i vår ordlista), så känns det på svenska mera naturligt att tala om fotonkristall. Eftersom strukturen är avsedd för att styra fotoner vill vi helst bilda en sammansättning av orden foton och kristall, så att termen fotonkristall skapas. Man kunde tycka att fotonkristall borde betyda ’kristall av fotoner’, men så behöver ordet inte tolkas. Jämför med smörkniv! Det betyder ’kniv att bre smör med’ – aldrig ’kniv av smör’.

Exemplen visar således, att det engelska adjektivet photonic har två motsvarigheter i svenskan, med olika användningsområden: adjektivet fotonisk och substantivledet foton-.

Inom fasta tillståndets fysik talar man om elektronband, de energiband som är tillåtna för elektronerna i materialet. Motsvarande engelsk term är electron band eller electronic band. Enligt min amerikanska kontakt har det engelska språkbruket ändrats under årens lopp. Det har gått från electron mot electronic i sammansatta uttryck. Fotoniken är flera decennier yngre än elektroniken. Det är den troliga förklaringen till att formen photonic band fullständigt dominerar, influerad av formen electronic band. En webbsökning på photon band leder alldeles vilse. Som svensk motsvarighet bör man dock föredraga fotonband.

Eftersom bandfenomenen inom fotoniken är analoga med dem inom elektroniken anser vi i språkvårdsgruppen att man i konsekvensens namn i bägge fallen på svenska generellt bör använda termer med substantivled, det vill säga foton-, analogt med elektron-.

Av dessa skäl har vi i vår ordlista föreslagit termerna fotonkristall, fotonband, fotonbandgap och fotonbandgapsmaterial som svenska motsvarigheter till de engelska photonic crystal, photonic band, photonic bandgap och photonic bandgap material. Termen fotonisk har vi inordnat som ett adjektiv under termen fotonik.

Sten Walles

APERTURENS SPRÅKSPALT NR 9, november 2002

Svenska OptikSällskapet är med i Terminologifrämjandet, en sammanslutning av Terminologicentrum TNCs abonnenter. På så vis får vår arbetsgrupp för språkvårdsfrågor tillgång till expertisen inom TNC. Främjandets abonnenter samlas regelbundet till seminarier på inbjudan av TNC. Här vill jag berätta om vårseminariet den 18 april.

I Aperturen 1/2002 skrev jag om domänförlust och nämnde att vår språkvårdsgrupp mött intresse från politiskt håll. Kommittén för svenska språket blev under våren färdig med sitt 600 sidor långa betänkande, SOU 2002:27, som fått namnet ”Mål i mun” med underrubriken ”Förslag till handlingsprogram för svenska språket”. Där nämns vårt arbete på några ställen. Under vårseminariet beskrev kommitténs huvudsekreterare Björn Melander bakgrunden till och innehållet i betänkandet.

Utredningen har gjorts just nu därför att språksituationen i världen förändras. Engelskan har fått en stark ställning och kan i många länder betraktas som ett andraspråk snarare än som ett främmande språk. Det ställs också krav på mångspråkighet och allmänt ökande krav på språkbehärskning. Vidare kan konstateras att det i dagens Sverige talas 100–200 språk och att användningen av Internet och datortjänster ökar.

Den grundläggande idén är att vi behöver en språkpolitik i Sverige. Man föreslår nu följande språkpolitiska mål: 1) Svenska ska vara ett komplett och samhällsbärande språk. 2) Offentlig svenska ska vara korrekt och välfungerande. 3) Alla ska ha rätt till språk. Det sistnämnda avser åtgärder och hjälpmedel för utjämning av sociala och andra skillnader som påverkar språkbehärskningen, inte bara vad gäller svenska språket.

Björn berättade att språk tål många lånord, men att domänförluster är ett hot. Man kan se tre områden som påverkas: 1) Högre utbildning och forskning i medicin, naturvetenskap och teknik: Stark påverkan, eventuellt t.o.m. domänförlust. 2) Arbetslivet: Koncerner med engelska som arbetsspråk, handel, särskilt hos folk i makt- och statusposition. 3) Politik och administration: EU – Sverige kommer att delvis styras på engelska.

Vid domänförlust påverkas kommunikation och utbildning, med konsekvenser för information och prestation. Det finns risk för att en tvåspråkighet utvecklas i Sverige. Det skulle då bli ett högspråk (engelska) och ett lågspråk (svenska) med sämre social jämlikhet som följd. Man kan jämföra med den dåvarande situationen i de engelska kolonierna, där engelskan blev ett högspråk och de lokala språken blev lågspråk.

Björn Melander kom även in på frågan om språkdöd, men lugnade åhörarna: svenskan löper ingen sådan risk. Svenskan hamnar – i rangordning efter antal användare – bland de 100 största av de totalt 6500 språk som talas i dag. Den kommer att finnas kvar om hundra år, då endast 100–200 språk bedöms ha överlevt.

För att möta ovannämnda språkpåverkan ställer man i betänkandet krav på svenskundervisning i hela utbildningsväsendet. Man vill att det inom arbetslivet skall fastslås rättigheter att få viss information på svenska, att få förhandla på svenska och att få konsumentinformation på svenska. Inom terminologin vill man uppmuntra termgrupper där experter medverkar. Man önskar vidare se en EU-språkvård för politik och administration.

De föreslagna åtgärderna är: 1) en språkpolitik, 2) en språklag, 3) en ny myndighet: Sveriges språkråd.

Det finns en tidplan, enligt vilken remissarbete skall pågå från maj till september 2002. (Vår språkvårdsgrupp skall avge ett remissvar.) Därefter skall Kulturdepartementet arbeta vidare så att en proposition kan läggas på våren och en budget på hösten 2003. Om planen följs utan hinder, så skall den nya myndigheten börja arbeta första januari 2004.

Slutklämmen i den på genomgången följande diskussionen levererades av styrelsemedlemmen i Terminologicentrum TNC AB, Ingolf Berg, och förtjänar att citeras: ”Terminologi är en tillväxtbransch”.

Sten Walles

APERTURENS SPRÅKSPALT NR 8, april 2002

För en tid sedan befann jag mig på Terminologicentrum TNC och samtalade med Helena Palm. Hon är molekylärbiolog och har inom det området börjat en verksamhet liknande den som Svenska optiksällskapets arbetsgrupp för språkvårdsfrågor bedriver. Molekylärbiologer och läkare upplever samma verklighet som vi beträffande terminologin i sitt fackspråk: ständigt nya termer skapas i det engelska språkområdet och etableras i den vetenskapliga litteraturen. Och frågan uppkommer om och om igen: hur säger man på svenska?

Första gången träffade jag Helena på konferensen Nordterm ’99 i Köpenhamn, där vi gjorde var sitt ”indlæg” på temat ”Nationalspråken i Norden: Domänförlust eller internationalisering?” (Mitt inlägg finns på SOS webbplats www.optics.kth.se/sos/.)

Vad är domänförlust? Enkelt kan man säga att den innebär en förlust av förmågan att tala sitt eget modersmål inom ett visst fack, en domän av språket. Hur börjar den? Självfallet när ingen längre tänker ut svenska termer som motsvarar de engelska. Eller när man upphör att informera på svenska om sin vetenskap. Exempelvis försvarades nyligen en avhandling om engelskt inflytande på svenskt talspråk vid Stockholms universitet. Den är författad på engelska och saknar sammanfattning på svenska!

Domänförlusten är naturligtvis resultatet av en utdragen process. Efter en tid av terminologiska försummelser blir det svårt att tala om modern molekylärbiologi eller optik på ren svenska: man övergår till något som kunde liknas vid pidgin-engelska – ett blandspråk med starkt engelskt inslag. Några kanske försöker hålla stånd mot anglifieringen genom att på olika håll tänka ut egna svenska motsvarigheter till de engelska termerna, med risk för språkförbistring. Kanske går det till slut inte alls att använda svenska – domänförlusten är ett faktum. Denna risk framhölls av opponenten på ovannämnda avhandling: Visserligen visade forskningsresultaten att talspråket påverkas föga, men faran uppstår när svenskan inte används inom vissa ämnesområden, till exempel optik.

I en språkspalt i höstas skrev Språknämndens Olle Josephson: ”Omedelbar risk för att svenskan ska lida så kallad domänförlust finns ännu så länge bara inom forskning och högre utbildning i naturvetenskap och teknik.” ”Svenska forskare blir ’bakbundna’: de kan inte längre använda sitt modersmål för att bearbeta intellektuellt riktigt krävande problem.”

Är det då inte lika bra att gå över till engelska, som förstås av alla människor? Jovisst, det tror nog många av oss som är tekniker. Men språkvetarnas erfarenhet är en annan. Man måste vara snudd på infödd för att fullt ut behärska språket. En svensk som lyssnar på ett engelskt föredrag behöver avsätta en större del av sin mentala kapacitet för själva språkförståelsen än en engelsman. Denne hinner tänka mera på det sakliga innehållet och begriper det kanske bättre än svensken. Det är också svårare för en svensk än för en engelsman att med behållning ögna igenom en engelsk tidskriftsartikel. Svensken måste läsa långsammare för att fånga in samma information.

En svensk talar kanske engelska felfritt, men bara inom de ramar som hans aktiva ordförråd tillåter. Flera av oss har säkert upplevt hur mycket mera nyansrikt och spännande ett engelskt föredrag kan vara, om det hålls av en infödd engelsman. En liknande skillnad torde gälla i skrift.

Med andra ord: infödda svenskar som använder engelska har ett handikapp jämfört med infödda engelsmän. Hur väl kommunicerar två infödda svenskar, som talar engelska med varandra? Och hur går det med forskningsinformation till allmänheten om det enda vetenskapliga språket är engelska? Hur påverkas i förlängningen öppenheten om vart forskningsanslagen går och människors inställning till forskare?

Vår språkvårdsgrupp gör sitt bästa för att motverka domänförlust inom optiken. Nu har vi mött intresse även från politiskt håll. Dagen innan jag samtalade med Helena sammanträdde språkvårdsgruppen på TNC med Björn Melander som observatör. Han är huvudsekreterare i Kommittén för svenska språket. Det är en parlamentarisk kommitté, vars uppdrag är att ge underlag för politiska beslut om det svenska språkets ställning och i vars arbete diskussionen om domänförlust är central.

Sten Walles

APERTURENS SPRÅKSPALT NR 7, augusti 2001

Ordlistan på Svenska OptikSällskapets webbplats innehåller nu ett hundratal termposter. Där finns också en lista på kommande termer. I bakgrunden har SOS’ arbetsgrupp för språkvårdsfrågor en så kallad checklista. Den omfattar färdigbehandlade och obehandlade termer samt termer under arbete. Hur börjar man, när man vill definiera en ny termpost? I den här språkspalten berättar jag litet om hur det kan gå till, och belyser med exempel.

Den som åtagit sig att skriva förslag till termposter märker snart, att det inte räcker med att skriva ner dem rakt av. Man måste börja med att tänka sig in i den termstruktur, i vilken de aktuella termerna skall ingå. Resultatet kan bli, att man förutom de tänkta termposterna måste skriva andra termposter för att få tydligare och lätthanterligare definitioner.

För något år sedan diskuterade gruppen termerna aperturbländare och fältbländare. Vi noterade bland annat, att en aperturbländare – som ju finns i ett kameraobjektiv – kan ha olika utförande, till exempel som en fast bländare eller som en variabel bländare. Vår eminenta terminolog från TNC, Gunnel Johansson, lärde oss att det ibland är nödvändigt att särskilja en term, i detta fall bländare, efter funktion eller efter konstruktion. De två sätten att analysera termen måste anses vara helt parallella och belysa olika aspekter hos bländarbegreppet.

Från början hade vi inte tänkt införa termposten bländare, utan börja direkt på den funktionella nivån med termposterna aperturbländare och fältbländare. Men genom att införa bländare kunde vi avsevärt förenkla definitionerna av termerna på den funktionella nivån. Definitionerna blev då: aperturbländare = bländare som bestämmer ett avbildande optiskt systems ljusstyrka; fältbländare = bländare som bestämmer ett avbildande optiskt systems synfält. Slutligen fick vi lägga till den övergripande definitionen: bländare = anordning för avskärmning av ljus i ett optiskt instrument.

Hur gick det då med termerna ur konstruktionsaspekt? Här har vi tills vidare tyckt att de inte är tillräckligt intressanta för att motivera egna termposter. Man kan då tillgripa andra utvägar i en ordlista. De flesta termposter är försedda med en kommentar. I det här exemplet valde vi att nämna termerna fast bländare och variabel bländare i kommentaren under termposten bländare. Där står också irisbländare som ett exempel på en variabel bländare. Ingenting hindrar förstås att vi i framtiden utvecklar detta längre, antingen med kompletta termposter eller med en enkel hänvisning, exempelvis för irisbländare: irisbländare, se under bländare.

En annan aspekt på termvalet är hur väl termen smälter in i befintligt språkbruk. Särskilt vid översättning från ett utländskt språk kan detta ha betydelse. Vi har exempelvis ansett att bländare är en välvald term, eftersom svenskan redan har termer eller uttryck av typen bländartal, bländarsteg, blända ned och nedbländning.

Till sist: Alla läsare är välkomna med synpunkter på ordlistan och bidrag till vår checklista. De kan sändas till vidstående e-postadress.

Sten Walles

APERTURENS SPRÅKSPALT NR 6, december 2000

Vad gör en optiker? Svaren är kanske inte svårfunna, men visar sig ändå kräva viss eftertanke. Jag tänkte ägna denna språkspalt åt funderingar kring termen optiker.

Frågan blev aktuell när termen skulle införas i Svenska OptikSällskapets ordlista på Internet. Vi kan här behandla frågan något utförligare än vi lämpligen kan göra i ordlistan. Termen har getts två huvudbetydelser: ”person som undersöker synförmågan och vid behov tillpassar och utlämnar optiska synhjälpmedel” och ”person som arbetar inom optisk forskning, utveckling eller tillverkning”.

Den första torde vara den som allmänheten närmast tänker på. I vardagligt språkbruk används termen optiker utan åtskillnad på branschens begrepp: leg. optiker, assistent till leg. optiker och den optiker som tillverkar glasögonglasen. ”Jag skall gå till optikern”, säger man, utan närmare distinktioner. Optiker är alltså ingen officiell titel inom glasögonbranschen. Här använder man i första hand termen leg. optiker, det vill säga legitimerad optiker. Den definieras som ”person med legitimation från Socialstyrelsen som undersöker synförmågan och vid behov tillpassar och utlämnar optiska synhjälpmedel”. På engelska finns ett rikare termförråd: mot optiker svarar optician och mot leg. optiker svarar optometrist eller ophthalmic optician. Med tiden kanske vi får en liknande utveckling i svenskan.

Den andra betydelsen tillhör vad man kallar ”gruppspråk”. Optiker är en inom fackmannakretsar använd, vardaglig term för att beteckna personer som arbetar med forskning, teknisk utveckling, konstruktion eller provning inom optikområdet i vid mening. Här kan man jämföra med de vardagliga termerna elektriker och mekanist för motsvarande yrkeskategorier och verksamheter inom elektronik och mekanik. En optiker kan ha akademisk utbildning, och har då de engelska motsvarigheterna optical scientist eller optical engineer, beroende på inriktningen, eller icke-akademisk utbildning, motsvarande den engelska termen optical technician.

I svensk terminologi har vi därutöver föreslagit termen verkstadsoptiker för att beteckna en ”person som arbetar i en optikverkstad”. Närmare bestämt arbetar en verkstadsoptiker med tillverkning av optiska komponenter eller med montering av optiska instrument. De engelska motsvarigheterna är för komponenttillverkaren optician och för montören optical technician.

Längre än så här är det svårt att komma utan att hamna i en typ av frågeställningar, som kan dyka upp vid yrkesbenämningar, men knappast vid sakbenämningar. Ingen blir väl stött av om man som svensk motsvarighet till taper (en sakbenämning) väljer modanpassare eller modtratt. Däremot kan det ligga prestige i vissa yrkesbenämningar. Det är inte socialt problemfritt att välja mellan optikkonstruktör, optikberäknare, optikutvecklare och optikforskare. Kompetens och befogenhet för olika slags optiker inom forskning och industri kommer in i bilden. Yrkesbenämningar berör befattningsnomenklatur och är ingen egentlig terminologisk fråga.

Sten Walles

APERTURENS SPRÅKSPALT NR 5, januari 1999

Så här års kan det väl passa att tänka på snö. För nästan ett och ett halvt år sedan fick jag en fråga från TNC, huruvida vi optiker kände till någon svensk term motsvarande den engelska termen whiteout. Sedan dess har jag försökt finna en sådan ­ och har nyligen lyckats. Låt mig först beskriva vädersituationen vid whiteout.

Fenomenet whiteout förekommer i polartrakterna i mulet väder och uppkommer genom att solljuset reflekteras och sprids mellan den snötäckta, trädlösa marken ­ eller isen ­ och molnbasen. Skuggorna har försvunnit, moln och terrängkonturer, inklusive horisonten, avtecknar sig inte. Äventyraren i polarvärlden ser ikring sig en konstant (flat) luminansfördelning. Föremål i närheten syns emellertid, ty sikten är god ­ det är inte fråga om dimma. Svagt solljus och mycket snö är goda förutsättningar för whiteout, barblåsta stenar och snöfria branter däremot dåliga.

Den som närmare vill studera fysiken kring fenomenet hänvisas till artikeln ”Why is snow so bright?” av J.J. Koenderink och W.A. Richards i Journal of the Optical Society of America 1992, sid. 643­648. Texten till figur 7 avslutas med: ”Note that the snow is typically brighter than the horizon sky and that polar-whiteout conditions are indeed possible only for extended snow covers.”

En ledvakt för Svenska Turistföreningen i Kebnekaise-området kände inte till någon svensk term. Han nämnde ordet snöblink (som även kan kallas isblink), men detta är något helt annat än whiteout. Snöblink uppkommer, när nedre delen av en avlägsen molnbank starkt upplyses av reflekterat solljus från ett underliggande snöfält.

Av en meteorolog fick jag veta att en engelsk-finsk-svensk ordbok översätter whiteout med den svenska termen ”vitt-i-vitt”. Citationstecknen i ordboken antyder att denna term kanske inte är riktigt allvarligt menad. Motsvarande finska termer är horisonttikato (som betyder horisontförsvinnande) eller valkeutuminen (som betyder förvitnande). Vår kontaktman i Finland förklarade, att den förstnämnda termen är att föredra. Den säger ju precis vad det är fråga om. Termen är, som man säger, genomsynlig.

För en tid sedan fick problemet sin lösning, tack vare den uppmärksamma TNC-representanten Gunnel Johansson i Svenska Optiksällskapets arbetsgrupp för språkvårdsfrågor. Hon tipsade nämligen om ett program, som Sveriges Television sänt från Riksgränsen. Samtal med en färdledare där gav mig klarhet på åtskilliga punkter: Folk på fjället säger inte whiteout, de säger flatljus. Under den mörka delen av året förekommer flatljus nästan dagligen i nordligaste Sverige. När marken på kalfjället är snötäckt och himlen molntäckt ­ ett tunt molntäcke kan räcka, ser en ensam skoterförare kanske inte hur marken lutar, beroende på den flata luminansfördelningen. Flatljusförhållanden kan alltså vara riskabla.

Sten Walles

APERTURENS SPRÅKSPALT NR 4, juni 1998

Svenska OptikSällskapets arbetsgrupp för språkvårdsfrågor vill utveckla sin kommunikation. Hittills har vi tre gånger per år diskuterat termer som anmälts till oss. Låt mig här passa på tillfället att tacka dem som bidragit! Resultatet har blivit Aperturens språkspalt samt en ordlista över problematiska termer och förslag till förbättring av dessa, i vissa fall med definitioner.

Självfallet skall ordlistan komma till optiksällskapets kännedom och kanske få ännu vidare spridning. Snart är vi mogna att ta detta steg. Därvid får vi stöd av Svenska OptikSällskapets styrelse, som beslutat skapa en större webbplats för SOS på Internet. Härifrån skall länkar anordnas till sällskapets olika arbetsgrupper. Under 1998 hoppas vi således kunna visa upp en webbplats för språkvårdsfrågorna.

Ordlistan skall struktureras om och vid lämplig tidpunkt föras över till vår webbplats. Därifrån skall var och en kunna hämta den till sin egen dator. Parallellt med detta skall diskussionerna om problematiska termer fortsätta på samma sätt som hittills, kanske med stöd av en diskussionsgrupp på webbplatsen. Efterhand som nya termförslag blir färdiga kommer ordlistan att revideras. Aperturens språkspalt, som ger mer fyllig information än ordlistan, tänker vi fortsätta med. Den kan komma att publiceras även på webbplatsen.

Efter denna beskrivning av våra planer övergår jag till en aktuell terminologifråga.

Radartekniken började som bekant under andra världskriget inom radiovågsområdet. Ordet radar är en sammandragning av ordgruppen ‘radio detection and ranging’. Därefter har tekniken utvidgats till det optiska området och till applikationer, där inte avståndet, utan andra storheter, exempelvis hastighet i trafikkontroller, blivit det viktiga mätändamålet. Så har orden ladar och lidar (laser resp. light detection and ranging) samt längre ord såsom laserradar och millimetervågsradar eller ordgrupper såsom optisk radar skapats. Betydelsen av ordet radar har därmed blivit mera diffus, samtidigt som motsägelser av typen optisk radar tillkommit. Det sistnämnda uttrycket kan ju formellt läsas som ‘optisk radiodetektering och avståndsmätning’. Vad är ‘optisk radio’? Arbetsgruppen har för svenskt språkbruk försökt bringa reda i dessa termer.

Vi har då hämtat inspiration från lidarexperten Michael J. Kavaya. Han föreslog i Laser Focus World 1994 en lätt omdefinition av ordet radar till radiation detection and ranging. Därigenom försvinner den formella motsägelsen i termen optisk radar. Vi får en termstruktur, där radar är ett överordnat, generellt begrepp. På nästa hierarkiska nivå i ett strukturträd placeras begreppen optisk radar, millimetervågsradar och mikrovågsradar. Under begreppet optisk radar placeras lidar och laserradar. I våra diskussioner har vi inte funnit någon nödvändig användning för ladar. Arbetsgruppen avråder från användning av denna term och föreslår i stället laserradar.

Sten Walles

APERTURENS SPRÅKSPALT NR 3, september 1997

Svenska OptikSällskapets arbetsgrupp för språkvårdsfrågor har visat sig nyttig genom att förmedla ett uppdrag från Tekniska nomenklaturcentralen till en av gruppens medlemmar. TNC blev nämligen förra året totalentreprenör för en komplettering av svenska termmotsvarigheter i EG-kommissionens databas Eurodicautom. Basen är ett viktigt hjälpmedel för bl.a. EU:s tolkar och översättare, och innehåller 625.000 termposter.

TNC skulle för området ”Telecommunications” finna svenska motsvarigheter till termer, som redan definierats på engelska, franska och tyska. Termerna fanns redovisade i 7 802 termposter, av vilka ett hundratal berörde det fiberoptiska området. Anna-Lena Bucher kontaktade arbetsgruppen för att få hjälp. Valet att finna de svenska motsvarigheterna föll på Leif Östlund, som har den största sakkunskapen om fiberoptik. Han skulle också kunna konsultera kolleger inom Telia Research.

Leif arbetade med termerna under september och kunde översätta 80 % men behövde konsultera andra experter för de övriga. Det är inte så konstigt att flera personers sakkunskap kan behöva utnyttjas i terminologiskt arbete. Jag återkommer nedan till detta tema.

Det visade sig att termer som vållade problem kunde indelas i tre kategorier: 1) Termer som hamnat fel och inte hade med fiberoptik att göra (exempel: weave exposure = vävexponering, kanske en textilfiberterm), 2) Termer som inte kunde förstås (exempel: analogous fiber: vad är det?) och 3) Termer vars innebörd kunde förstås men för vilka svenska motsvarigheter saknas. För de sistnämnda termerna var det viktigt att Leif tillsammans med experterna ansträngde sig för att skapa svenska motsvarigheter. I annat fall skulle ju EU:s tolkar och översättare tvingas skapa dessa termer själva, kanske med svagt eller obefintligt expertstöd. Detta skapande arbete pågick under vintern och våren och är nu i huvudsak avslutat.

Därmed återkommer jag till mitt tema. Att skapa nya termer tar tid och kräver expertis. I vårt arbete inom gruppen visar det sig hela tiden att den som skapar nya svenska motsvarigheter självklart måste vara väl insatt i området. Utan expertkunskaper saknas insikter om sammanhangen och begreppens motsvarigheter i det verkliga livet, de s.k. referenterna. Låt mig belysa detta med ett exempel ur just fiberoptiken.

Ett slags optisk vågledarkomponent kallas på engelska tapered waveguide. Den behövs för våganpassning mellan en laser och en fiberände. En sådan vågledares diameter ökar regelbundet i vågens utbredningsriktning. Sedan gruppen funderat kring form och funktion hos komponenten framkastades såsom en svensk motsvarighet förslaget horn, med det förtydligande alternativet vågledarhorn, i analogi med horn inom akustiken och radartekniken. Hos tillfrågade experter på dessa tekniker för horn dock tanken till en antenn som avger strålning till fri rymd. Gruppen bör kanske överväga andra alternativ och tar tacksamt emot förslag.

Sten Walles

APERTURENS SPRÅKSPALT NR 2, februari 1997

Svenska OptikSällskapets arbetsgrupp för språkvårdsfrågor strävar vidare. Låt mig med en enda engelsk term, squeezed light, exemplifiera hur vi kan resonera innan vi kommer fram till ett förslag.

Ordet squeeze i en engelsk-svensk ordbok ger översättningar i stil med krama, klämma[på], pressa, trycka[hårt]. Det ligger då nära till hands att välja klämt ljus såsom en svensk motsvarighet till squeezed light. Precis detta uttryck föreslog Dietmar Letalick, med varianten inklämt ljus, inför vårt senaste möte. Gruppen tyckte dock att termer av typen klämt, pressat eller tryckt ljus lät konstigt och ville finna ett uttryck som leder tanken närmare den fysikaliska situationen. Som bakgrund till terminologin ges här en förenklad beskrivning. Enligt en obestämdhetsrelation gäller att produkten av obestämdheten n i fotonantal n och obestämdheten i fasvinkel hos en elektromagnetisk svängning måste uppfylla olikheten n * ½. I ett fasrum med n och som koordinater blir obestämdhetsområdet ellipsformat. Genom utnyttjande av olinjära optiska egenskaper hos material kan man i ett experiment minska n, varvid ökar, så att ellipsens area förblir konstant. Man har alltså ”klämt” på obestämdhetsområdet liksom på en ballong. Obestämdheten i fotonantalet har minskats, och alltså även fotonbruset. Gruppen funderade kring termen brusdeformerat ljus, som efter konsultation med professor Bengt Nagel vid Teoretisk fysik på KTH förbättrades till brusreducerat ljus, ett uttryck som mera specifikt anger vad det väsentligen är fråga om. Termen känns dock aningen lång.

I bridge förekommer termen skvis, från engelskans squeeze. En spelare kan skvisa en motspelare, så att denne i slutspelet tvingas lägga bort kort som från början syntes vara relativt starka. Lars Åke Svensson tipsade om att detta beskrivs redan i inledningen till Eric Jannerstens ”Boken om skvis”, utgiven av Bridgeakademin 1954. Skulle man på svenska kunna använda termen skvisat ljus? Nej, inte gärna, avråder Anna-Lena Bucher på TNC. Dels är skvis redan etablerat som bridgeterm, och det faller sig inte naturligt att införliva den i ett så väsensskilt område som optiken. Dels är termen ogenomsynlig, varmed menas att uttryckets form ingenting säger om innebörden.

Nästa steg var att kontakta docenterna Gunnar Björk och Anders Karlsson vid Fotonik med mikrovågsteknik på KTH-Electrum, som arbetar teoretiskt och experimentellt med squeezed light, och fråga dem om deras språkbruk för denna term samt anknutna termer såsom squeezed vacuum, squeezed field, squeezed states och squeezing bandwidth. Svaret blev, utan minsta tvekan, klämt ljus, klämt vakuum, klämt fält, klämda tillstånd och klämningsbandbredd. (Den sistnämnda är det tämligen smala våglängdsområde, inom vilket klämningen utövas.) Eftersom det således finns ett belagt språkbruk, dessutom med genomsynliga termer, så anser Anna-Lena Bucher att dessa termer kan rekommenderas.

Sten Walles

APERTURENS SPRÅKSPALT NR 1, september 1996

Svenska OptikSällskapet beslöt hösten 1995 att bilda en språkvårdsgrupp, som nu formats och startat sitt arbete. Gruppen består av Klaus Biedermann, KTH, Magnus Breidne, IOF, Anna-Lena Bucher, TNC, Dietmar Letalick, FOA, Lars Åke Svensson, CERTEC vid LTH, Per Söderberg, Sveriges leg Optikers Riksförbund, Leif Östlund, Telia Research AB och Sten Walles, CelsiusTech Electronics AB (sammankallande).

Vi tror inom gruppen att en språkspalt i Aperturen kan vara en lämplig form för kommunikation från språkvårdsgruppen till optikintresserade i Sverige. Vi hoppas även att språkspalten skall bli ett forum för diskussion och synpunkter på gruppens arbete och förslag. Hör därför gärna av er till Sten Walles, tel: 08-731 6455.

Vid ett möte den 7 juni 1996 ägnade sig gruppen åt att klassificera och definiera begrepp motsvarande ett fyrtiotal engelska uttryck och söka lämpliga svenska uttryck för dessa. Deltagarna hade i förväg valt ut problematiska termer, och Anna-Lena Bucher hade sökt efter belägg på termerna i olika databaser. För varje term visade det sig vara nödvändigt att ägna en hel del tid åt att diskutera definitionen och alternativa uttryck samt deras användbarhet i språket. Vi hann gå igenom alla termer som klassificerats till det fiberoptiska området utom optical switch, som måste studeras mera ingående. Självfallet är detta bara en början. Fler termer väntas tillkomma efter hand. Så här blev resultatet efter det första mötet:

Termen interconnect föreslås heta förbindning, som är etablerat inom angränsande teknikområden. Uttrycket all optical föreslås heta heloptisk, insertion loss blir inlänkningsdämpning och excess loss blir överskottsdämpning. Dense WDM blir tät våglängdsmultiplexering, add/drop multiplexor blir utbytarmultiplexor, directivity blir direktivitet, phase matching (idag ofta fasmatchning) blir kanske faspassning.

Alla dessa termer skall tills vidare betraktas som förslag. Vi fortsätter att pröva oss fram och att behandla flera termer. Nästa möte äger rum den 10 oktober 1996.

Sten Walles

Språkspalten | Responsible: Fredrik Laurell | Date last revised: 2010-08-10 PM